Rapport från Ljungbyfestivalen 2008

BNÖs Pelle Olsson, 2007 års mästare i Berättarslam, ger sina intryck från Ljungbyfestivalen och årets SM.

2008 års finalister och därmed även Sv. landslaget i BerättarSlam: fr.v. Anders Sandkvist, Pär-Erik Wikström & Pelle Olsson.2008 års finalister och därmed även Sv. landslaget i BerättarSlam: fr.v. Anders Sandkvist, Pär-Erik Wikström & Pelle Olsson.
(De tre finalisterna i denna final utgör årets Svenska Landslag i Berättarslam & skall i september i år i samband med Fabulafestivalen i Stockholm möta tävlande ifrån Norska och Danska Landslag.)

Ljungby berättarfestival 13-17 juni, i årför 19:e gången var som vanligt välarrangerat och omväxlande. En bra blandning av svenska och utländska berättare. Föreställningarna duggade tätt under de fem dagarna i en massa olika miljöer; i Sagomuseet, i restaurangmatsalar, i torp och herrgårdar, bredvid veteranbilar, i spöregn, i solsken och till musik.

Huvudscenen var ändå det stora berättartältet bakom Ljungby gamla torg, som blev olidligt hett när solen låg på och huttrande kallt under kvällsföreställningarna. Trots det hemtrevligt och ombonat.

Om några personliga favoriter nödvändigt ska nämnas i årets upplaga av festivalen säger jag den danske berättaren Hans Laurens och afro-popgruppen Zifa 4 med Mikael Eriksson.

För egen del var förstås SM-finalen i Berättarslam det viktigaste. Jag var ju titelförsvarare och ville gärna behålla vandringspokalen ett år till. Här gällde att inte sjabbla bort sig med nya utvikningar i stundens inlevelse, utan stenhårt hålla mig till det noga repeterade tidschemat. Men så blev det inte. Allt eftersom mina medtävlande gjorde sina framträdanden steg stämningen i tältet. Poängen var förvånansvärt låga. Britt-Inger Nilsson, från Sollerön som vunnit Wild card kvällen innan fick till exempel inte ens 20 poäng för sin historia om prästen och Vasaloppet. Marcus Johansson fick ännu mindre för sin dramatiska utflykt med en brännskadad femåring. Orättvist snål bedömning om ni frågar mig. Bättre gick det för Pär-Erik Wikström, Burträsk och hans skröna om när morfar flyttade sitt hus över sjöisen – så långt fram på vårkanten att huset sjönk igenom. Och så förstås Anders Sandkvist med sin historiska hälsingeberättelse. När jag som sista berättare ställde mig på podiet kändes det alldeles för trevligt och inte särskilt nervöst. Sånt straffar sig. Visserligen fick jag omgångens högsta poäng, men jag höll på minst en minut längre än tidschemat med mina gengångare på Södersjukhuset. Jag var ändå glad att jag kvalificerat mig till finalen tillsammans med Pär-Erik och Anders.

I den avgörande omgången var jag tvungen att snabba på med min historia om balsameringsplutonen under beredskapsåren. Det lyckades bara delvis – höga poäng igen, men med ett sammanlagt tidsöverdrag på 35 sekunder, vilket gav svidande 1,5 poäng minus. Mina medtävlande, Anders med sin norska kärlekshistoria och Pär-Erik med sin korta story om den tystlåtne burträskaren som ramlat ner i en djup, djup grop, pressade sig före med Pär-Erik som svensk mästare. Jag var besviken, men måste erkänna att jag gillade mina konkurrenters historier och berättarstilar. För övrigt hette även jag Per-Erik en gång i tiden.

Pelle Olsson

Comments are closed.