Att åka på berättarfestival är inspirerande, lärorikt – och helt enkelt underbart! Läs Gunilla Cullemarks rapport från Ljungby Berättarfestival 2018. Tänk på att alla medlemmar kan få ett litet resebidrag för att vara med på berättarevent  utanför vårt område!

Foto: Gunilla Cullemark

Med hjärtat fullt på Ljungby Berättarfestival

Jag och min kompis anlände med dunder och brak till Ljungby berättarfestival 2018. Det åskade och en blixt avtecknade sig dramatiskt strax ovanför kyrkan mitt emot vårt hotell. 

Vad är det med denna festival som jag tycker så mycket om? Jag har kommit fram till att det är dess rikedom. Ömsinta berättelser och visdomssagor sida vid sida. Halsbrytande skrönor och toner som trollbinder när musik och sång vävs samman med det talade ordet. Suggestiva skildringar som gör att jag glömmer att andas.

Och så är det förstås alla berättare som kliver upp på scen, som reser sig och delar med sig av sin historia. Internationellt erkända gäster, våra egna prisbelönta berättare, medlemmar från berättarföreningar och så några som trodde att de inte vågade men vågade ändå. 

Bilda fler berättarföreningar

Ronit Koerner, Marina Granlund, Verena Haller
Foto: Gunilla Cullemark

Marina Granlund, ordförande för Berättarnätet Sverige, entusiasmerar och uppmuntrar till att bilda fler berättarföreningar. För tillsammans är vi alla medskapande, såväl berättare som lyssnare. Vi färdas tillsammans på dammiga landsvägar och över vildsinta hav. Vi är den förrådda drängen, den övermodiga räven, det flammande vedträet, de viskande vasstråna och den uråldrigt visa kvinnan. 

Berättarfrukost och Mickelpris

Sista dagen på festivalen är det traditionsenlig berättarfrukost. Mikael Niemi får årets Mickelpris, ett hedervärt pris som utfärdas till minne av sagoberättaren Mickel i Långhult.  Mikael berättar om när han åkte runt på bibliotek och läste ur sin diktsamling. Året var 1988 och det var oftast bara ett par personer som kom och lyssnade, förutom bibliotekarierna. Han bestämde sig för att berätta fritt och inte bara läsa sina dikter innantill. Det kom fler och fler personer och han berättade mer och mer… Resten är, som man brukar säga, historia.

Historierna kommer att finnas kvar i mig

Mats Rehnman berättar historier med utgångpunkt från berättarväggen som han själv målat. Foto: Gunilla Cullemark

Jag tänker på de berömda raderna om att en tusenmilafärd börjar med ett steg. Om ringar på vattnet som sprider sig. En gång var denna festival bara ett litet frö.  När man väl tar, om så ett litet myrsteg, så man vet aldrig vad det slutar. 

Historierna kommer att finnas kvar i mig på olika sätt. Vissa som toner, som stämningsbärare. Daniel Mordens historia om de två gudarna som kom ner på jorden har parkerat sig i mitt hjärta. Daniel  själv är för övrigt så nära en gud man kan komma vad gäller berättarkonst och närvaro.  

Gudarna hade klätt ut sig till tiggare och besökte en by för att få mat och husrum. Det regnade och blåste när de knackade på dörr efter dörr men ingen ville hjälpa dem. Tvärtom så fick de ta emot smädelser. Slutligen kom de till en oansenlig liten stuga där det bodde ett äldre par. Där blev de insläppta och bjudna på det som huset förmådde.  I slutet av historien belönas det gamla paret och deras sista önskan går så småningom i uppfyllelse. Den att de ska dö tillsammans. Gummans fötter blir när tiden är inne rötter och en stam bildas där hennes kropp är. Mannen omfamnar henne och när de står där tätt omslingrade så förvandlas de båda till ett ståtligt grönskande träd.

Berättarfestivalen i Ljungby är slut för i år. När jag och kompisen anlände så var det med blixt och dunder. När vi for regnade det men under festivaldagarna log solen mest hela tiden. Nu är jag hemma igen och hjärtat är fullt till bredden. Kanske vi ses i Ljungby nästa år?

 

Gunilla Cullemark Foto: Olle Johansson

Gunilla Cullemark