Vad gäller kurser inom BNÖ så har det gjorts en hel del genom åren.
När vi tenderat att börja föreslå favoriter i repris har intresset ifrån medlemmarna
visat sig svalt.
I styrelsen får vi en del tips ifrån medlemmar som arrangerar eget och/eller hänvisar till externa kurser som fladdrar förbi i närområdet och detta vill vi gärna fortsätta med att sprida till medlemmarna. Via kalendariet eller våra kurssidor här på BNÖs hemsidor.
Nu, en förhoppningsvis frestande rapport ifrån ett experiment vi vaskat fram i våra brainstormande diskussioner ang. kursförslag. Närmast skyldiga till detta kan man säga vara Catarina Abelli, Kerttu Jokela och Jörgen Bodner.

När vi informerat om denna idé mötte vi positivt gensvar, märkbart intresse och en hel del anmälningar till tre träffar under våren.
Vad har det då varit frågan om?
Jo, att ses under några timmar på bästa söndagseftermiddagstid och utsätta oss själva och varandra för att lättsamt berätta och bli speglade. Få förslag till sådant som kan förändras och ”vässas”. Frågor och diskussioner om hur vi kan utveckla ett material.

En första träff har blivit av. 4 närvarande. Kändes som lite tunn uppslutning till en början, men, vi gav oss hän med friskt mod och märkte knapp att tiden flöt iväg. Det var givande. Tyckte vi alla. Vad vi gjorde var: Vi presentarade oss för varandra efter enkel mall som vi hade framför oss på vit tavla: Namn, födelseort, barndoms eller ungdomsminne, en styrka som jag har, vad jag är upptagen med just nu. Till sist berätta om något jag skulle vilja göra eller uppleva nån gång längre fram.
Man kan uttrycka det också med formeln: Vem är jag, varifrån kommer jag, vart är jag på väg?
Efter lag om och lite diskussion runt, gick vi ett varv till, med varsin berättelse. Efterhand uppmuntrade vi varann att ta oförberedd story som fötts ur dittillsvarande diskussion. Och spegling kring dessa. Vi diskuterade vikten om koll på början och slut. ”Bågen.”
Jag ser fram emot en fortsättning. Vitsen är ju att vi skall turas om att ”hålla i” det hela så vi får lite olika upplägg från gång till gång.
Återigen: Är du BNÖ medlem med lust att pröva dina berättelser inför andra och få deras synpunkter i vänlig och kontruktiv anda, Häng på, kom med! Vi ses nästa gång kl 13:30 till 15:45 den 14/2 i Jämtlandsrummet ABF Sveavägen och sedan en sista gång (till att börja med) den 14/3, samma tid och plats. Vill du vara med: Hör av dig till Kerttu Jokela tel: 0739630397.
Nedan följer kommentarer från de övriga som var med  den 17/1. Jörgen Bodner
”Det var kul, intressant och något helt nytt för mig.
Hittills har jag berättat på känsla, intuition och mest av allt på ren
berättarglädje. Fast det finns helt klart vissa hållpunkter i bra berättelser.
Inledning, utveckling och ett slut.
Grejen är väl att kombinera struktur med att man kliver in i berättelsen och
hoppas få med sig åhörarna på resan.
Och så var det kul att höra vad de andra tre tyckte. Det finns plats för fler
nyfikna berättare på våra söndagsträffar.” – John Edward

”Jag tyckte att det var bra, konstruktiv kritik från hjärtat men ändå inte
bara medhårs.
Det går att berätta om vad som helst antar jag. Men för att publiken ska ha
behållning av det berättande så måste man som berättare bli varse om
berättelsens tre huvuddelar, inledning innehåll och den viktigaste punkten
avslutningen. Berättelsen får varken rinna ut i sanden ( utan  någon som
helst poäng) eller bli för abrupt avhuggen. 
Ett minne blir en berättelse när den har blivit berättad en gång, först då
kan man göra förbättringar,  för det är först då man har gett berättelsen en
kropp. Innan, när man berättar för första gången, då sätter man bara ord på
sina egna inre bilder som man ser framför sig som kommer undan för undan
medan man berättar. Träning, träning med eller utan nallebjörnar.
En tanke för nästa eller näst,näst kommande träff.
Jag skulle tycka att det vore roligt om vi kunde berätta något,
diskutera/analysera och sedan få göra om samma berättelse och se om det blev
bättre. Lite processberättande och synliggöra arbetet bakom tillkomsten av
en bra livsberättelse. För den hjälpen skulle vara värdefull.” – Gunilla Rosbro
 
"Vår interna session på ABF var väldigt givande, jag kastade mig ju på tåget
lite i farten eftersom jag inte trodde att jag skulle kunna vara med nu i
början. Men jag är mycket glad över att jag lyckades ta mig dit. Och att vi
var få var inget problem över huvud taget, det hade nog kunnat fungera bra
även med många fler, möjligen också med ännu färre. Det blir liksom att utgå
ifrån situationen, man har färre att spegla sig i, men mer tid till var och
en. Jag ser mycket fram emot en fortsättning!" – Catarina Abelli.

 
Några kommentarer från andra berättarträffen den 14/2 på ABF.                                           
 
Vi var fyra berättare; Gunilla Rosbro, John Gustavsson, Jörgen Bodner och Kerttu Jokela, som dök upp till februariträffen. Alla verkar tycka att både berättelserna och samtalet kring berättelserna blev personliga och ganska förtroliga. 
 
Jag som hade ansvaret för träffen gömde “magisterpinnen”. De spontana kommentarerna och reflektionerna kring de andras berättande kändes viktigare än någonting annat. Här kommer några kommentarer.
 
John: “Var en höll ett litet kåseri eller berättelse. Därefter lades det fram synpunkter och idéer hur dessa kunde förbättras och frågor om vad som låg bakom berättelserna och vad man ville ha sagt. Det hela var mycket intressant och som jag tycker, mycket givande. “
 
Gunilla: “ Det känns som vi har ett bollplank för tankar kring själva
berättandets kärna. Vad kan man berätta om och inte. Hur kan jag
ändra en berättelse som uppenbart lämnar ut personer till att bli en
mer allmängiltig historia. ”
 
Jörgen: "Jag tycker det varit mycket spännande och givande, de två tillfällen vi haft
så här långt.Vid bägge dessa tillfällen har vi varit få, – 4 deltagare.
Erfarenheten så här långt är att det blir väldigt förtroligt och vi för
öppna och innerliga samtal om berättande.Både jag och Kerttu har nog varit väl förberedda på att driva träffen och ge vettiga uppgifter till mötet. Men det har visat sig att det nära samtalet dominerat. Om vi kunde få till att bli några fler kanske vi kunde få lite mer struktur på det hela? Ser fram emot nästa gång."
 
Denna gång kändes det stor behov av att prata om sin egen berättelse och förklara i stället för att låta den bara vara. Detta gjorde att klockan tickade snabbare än vi hann berätta.

Gunilla funderar vidare när “offentliggör” personer genom att berätta om dem. Gränsen mellan den privata och offentliga avgör var och en själv.
Många skrivarlärare råder eleverna döpa om sina romanfigurer, till och med byta kön.
Detta för att skapa distans till sin romanfigur och låta henne och honom att leva friare liv än vad författaren har tänkt sig.
 
Min tanke inför träffen var att var och en berättar sin historia ett par gånger under träffen. Som sagt diskussionerna var intressantare än min planering.
 
Här kommer ”magisterpinnen”.   Det är inte meningen att man slaviskt ska följa denna modell. Men visst kan man själv analysera sina egna berättelser någon gång.
 
Späckhuggarmodellen
Enligt språkforskaren William Labovs (f. 1927-) fördelas en berättelse i:
 
1) Abstract – en berättelse inleds med en sammanfattning av  historien handla om
2) Orientation – orienterar lyssnarna om tid, plats, bakgrundsfakta och personer  
3) Complicating event – problem och händelser i historien
4) Resolution – upplösningen av händelseförloppet
5) Coda – slutklämmen.
 
Värdering vävas in i berättelsen. Den kan vara Extern värdering, berättaren ställer sig utanför berättelsen och kommenterar den. “Hur kunde jag få detta jobb när jag ingenting visste?“ Intern värdering. Berättarjaget citerar sina egna tankar. “Hörru, lilla gumman, praktik och teori är två skilda saker.“¨
————–
Enligt dessa teoretiker ska muntligt berättande ske i en given social situation och följa en kronologi. Vidare anser Labov och Waletscki att man kan separera varje element från varandra som ett block.
Litteraturvetare använder modellen i berättelseanalyser.
Men modellen passar inte alls om berättelsen börjar med upplösningen som sedan ska redas ut.
Catrin Norrby, samtalsforskare riktar kritik mot Labov. Enligt henne är berättande spontant i vardagligt berättande. Gränserna blir flytande mellan olika elementen. Dessutom saknas ofta slutklämmen i sådana berättelser. 
Värderande kommentarer, sens-moral och berättelsens poäng är en viktig element i berättelsen anser Labov.

Det finns mycket skrivet om hur man berättar en historia. Bland annat vår medlem Helén Dejke har skrivit en bok om sagoberättande, men den ger goda råd även för livsberättare.

 
Nästa träff är den 14 mars klockan 13.30-16.00.   Välkommen!
 
Ha det kreativt
önskar Kerttu