av Marita Castro – BNÖs ordförande.
Det finns så många berättelser! – men som bekant berättas dom inte av sig själva. Ibland behövs medvetna insatser för att de inte ska damma igen i hörn någonstans. Där finns mycket kvar att önska och det är viktigt att vi berättare påminner alla vi någonsin kan om vikten av att ta vara på berättandet och alla fördelar med berättande.
I museer och arkiv bevaras på olika sätt historien för kommande generationer. Nordiska museet har ett stort arkivmaterial som består av människors egna skrivna berättelser om sina liv, sedan mitten av 1800-talet och framåt. En viktig del av historien saknas ännu.
Det är berättelser och minnen från alla dem som flyttat mellan länder, som arbetskraft,
flyktingar eller anhöriga. I framtiden kommer man troligtvis att vara mycket intresserad av migrationen under vår tid. Man kommer att vilja ha kunskap om hur de generationerna levde och tänkte och om hur deras samhälle såg ut.
Nordiska museet och Mångkulturellt centrum inbjuder och uppmanar alla med migration
som en del av sin livserfarenhet att skriva ner och lämna in sina berättelser, för att skapa ett kulturarv för framtiden! Att minnas migrationen. Läs mer!
Själv kommer jag absolut att lämna in mitt bidrag för framtiden.
”Minnen från Förr”
Ett annat bra exempel på goda berättarprojekt är fryshusets teaterlinje åk 2 som har intervjuat ett antal pensionärer i Kärrtorp om deras liv. Berättelserna de fick höra har de sedan gjort en liten teateruppsättning av. ”Minnen från Förr” presenterades 17/11 på gamla 50-tals biografen Reflexen i just Kärrtorp.
Då jag är relativt nyinflyttad i området och förstås nyfiken på vilka berättelser
och berättare som jag bor granne med, begav jag mig dit. Redan en halvtimme innan insläpp var foajen fullsatt. Det var förstås mycket pensionärer. En dam hade köpt rosor till ”sin” intervjuare, men glömt hans namn. Hon vände sig till en elev som var värd i foajen för att få hjälp. ”Det var ett konstigt namn han hade, kan inte minnas det nu” sa hon.
Eleven försökte tänka efter, men kunde inte komma på något namn som skulle vara konstigt.
Jag gick i väg för att köpa mig en kopp kaffe och när jag kom tillbaka får jag höra att
de har kommit på vem damen syftade på. Joel. Damen skev det på blomkortet och tyckte att det trots allt var ett vanligt namn. ”Konstigt att man kan minnas så fel” sa hon till sin väninna.
Sen blir vi äntligen insläppta. Vi får ta del av elevernas dramatisering av Konrads minnen
om sina första gummistövlar, Brittas flytt till Stockholm och Åkes minnen av kungabesök i Västervik.
Det går inte att ta miste på vilka berättelsen kommer ifrån i publiken. Jag blir varse om hur viktigt det är för självkänslan och identiteten att få bekräftelse på våra upplevelser, vår historia.
Det här är helt enkelt ett fantastiskt bra initiativ en brobyggande berättarprojekt
som har dubbelbra syften. Det ska minska generationsklyftan och ge ungdomarna viktig kunskap om livet i Sverige förr. Nu spelas det spanska toner från scenen! En radiröst hörs… Barbro ”Bang” Alving rapporterar från Madrid. Ingrid får brev från vännen Conny som är Spanienfrivillig. När Conny återvänder från Spanien hör man kyrkklockorna klämta för Ingrid och Conny. De bosätter sig i Kärrtorp. Jag är djupt rörd. Men det är nu det blir tråkigt, en dam i raden framför utbrister att det är orealistiskt! ” vi hade inga svarta och invandrare i Sverige då, de borde låtit svenska elever spela Spanienfrivilliga” Vänninan nickar instämmande och en herre ger dom bekräftande poäng för kommentaren genom att fnissa.
Jag blir upprörd men tänker att nu får jag inte dra alla över en kam. Ett och annat rötägg bland pensionärerna får man alltid räkna med och de flesta är hur rediga som helst.
T.e.x min vän Idas mormor, men henne känner jag ju förstås.
I foajen ser jag nu damen med rosorna gå fram till Joel och räcker över dom med ett varmt tack.
Joel ser ut som många Svenska män ser ut nuförtiden. Som en Dyonisos med mörka lockar.
Det är jätteviktigt att unga lär sig mer om hur det har varit i Sverige och att äldre människor lär sig om hur det ser ut i Sverige i dag.
Så – nu önskar jag mig fler unga berättare i vår förening och i våra berättarkretsar.
Marita Castro