av Göran Hemberg
Det första nordiska BerättarSlammet gick av stapeln på Fabulafestivalen här i Stockholm i slutet av oktober. Publiken jublade och efteråt kom en ström av kända och okända åhörare fram och tackade. Underligt: vad är det som gör ett BerättarSlam så fängslande? Och oroande: hur länge till?
Lyssnarna
Jag tror att den speciella lyssnarsituationen är helt avgörande – att den är så spännande och äventyrlig. Det är ju inte bara de tävlande som åhörarna har att förhålla sig till utan också en jury, utsedd på plats där man själv kanske kunde ha ingått. En sådan lekmannagrupp med ett officiöst ansvar skärper sig efter bästa förmåga, vilket också triggar alla andra att verkligen höra på, värdera och söka sina egna måttstockar. Det lyssnas intensivare än någonsin under ett BerättarSlam; juryns bedömningar applåderas eller buas ut; och i pauserna snackas det kvalitet som aldrig annars.
Berättelserna
Jag har lett eller deltagit i ett tiotal BerättarSlam vid det här laget och upphör aldrig att förvånas över bredden och variationerna på berättelserna i kvalificeringsomgången: från djupaste allvar och vemod till gapskratt. Det kan handla om sagor, livshistorier, sägner, stand-ups, moraliteter – ja, allt utom epos eftersom berättaren i praktiken har max 10 minuter på sig. Man skulle kunna tro att de höga poängen bara går till professionellt levererat material som river ner stora skratt, men så är inte fallet. Den här egensinniga mångfalden i repertoaren gör det inte lätt för juryn: ska jag våga hävda min egen smak eller anpassa mig till publikens visslingar och rop. Den här äventyrliga kvaliteten – vad gör jag när det inte finns någon objektiv måttstock att hålla mig till – tror jag kan bevaras så länge ett BerättarSlam ses som en omöjlig lek eller karneval, där ojämförbara genrer vägs mot varandra, proffsets skicklighet ställs mot lekmannens förmåga att beröra och utgången inte är given på förhand.
Finalen är mer förutsägbar: det brukar handla om 5-minutersskrönor som bygger upp till en överraskande komisk poäng. Det gör juryns jobb betydligt lättare: när formen är given och innehållet inte behöver tas på blodigt allvar, kan man koncentrera sig på att bedöma framförandet. Åhörarna kan fortfarande få sig en spännande stund, för själva tävlingsmomentet finns ju kvar.
Berättarna
Kvalitén på ett BerättarSlam avgörs förstås i sista hand av berättarna – eller snarare mixen av berättare. Helst ska det till en blandning av professionella tävlingsmänniskor, glada amatörer, gärna en och annan dark horse och möjligen någon profet. Det är då det blir festligt och utmanande. Det enda som krävs av dem är att deltagarna vågar utsätta sig för jämförelser och bedömning. I gengäld kommer var och en att få sin stund av intensiv och odelad uppmärksamhet.
Detta kräver ofta övertalning från arrangörernas sida: för att våga ställa upp måste den som inte uppfattar sig som en fullfjädrad berättare i toppklass få ett löfte om att det hela mest är på skoj. Alla vet ändå att det finns en allvarlig bottenstrimma i vilket historieberättande som helst: man bjuder ju inte bara på en story utan också på sig själv. Men också professionella berättare som ger sig in i karnevalsyran tar risker: tänk om deras konst inte får den höga placering den förtjänar! Det unika med BerättarSlam, som jag ser det, är att det erbjuder proffs och amatörer en gemensam, riskabel arena.
Arrangörerna
Våren 2005 prövade vi i Berättarnätet Öst för första gången BerättarSlam på en fest. Det gav mersmak, så vi tog initiativet till att ordna nationella mästerskap 2006. Därefter fick Berättarnätet Sverige (BNS) förtroendet att arrangera de nationella tävlingarna och nu finns det en nordisk grupp som har åtagit sig att fortsätta med tävlingar på nordisk nivå – en glädjande utveckling.
Men inte alldeles lätt. BNS har drivit ett arbete med att kodifiera ett regelverk för BerättarSlam som hela berättarrörelsen kan ställa sig bakom. Där har jag med en dåres envishet – och till priset av en konflikt mellan Berättarnätet Öst och BNS – försökt hävda en rågång mellan å ena sidan det enstaka evenemanget, karnevalen, den omöjliga leken; och å den andra sidan processen där de tävlande i nationella mästerskap vaskas fram och ges så rättvisa villkor som möjligt. Dessvärre verkar jag inte ha lyckats.
Kanske är det en nödvändig följd av reglementering och institutionalisering att tävlingsmomentet ställs i fokus. Men då är jag rädd att rekryteringen smalnar av och professionaliseras. Och med en mindre brokig skara deltagare tappar ett BerättarSlam i kvalitet: samspelet mellan berättare, berättelser och lyssnare blir inte så mångdimensionellt; det blir mindre paradoxalt och ömtåligt. Och det är det äventyrliga och oförutsägbara i en berättarsituation som får tre äpplen att falla från himlen.
